Idag har det varit ett fullspäckat schema och för att Miraklet skulle få åtminstone en halvtimmes tupplur under dagen valde jag att söva henne i bilen. Vi cruisade runt med stora bilen en kvart innan jag fickparkerade längs Storgatan för att planera kommande vecka och invänta klockslaget då vi skulle plocka upp sambon och dra vidare mot nästa aktivitet.
Klick - njé njé njé - klick
Eh .... ajdå. Bilen var död. Batteriet - hm jag hade inte vridit av nycklen ordentligt under de tio minuter som vi stått där Miraklet och jag. Lönelördag, lunchtid samt fickparkerad längs storgatan och regnet strilar ner.
Ringer sambon, ringer brorsan som har startkablar och lovar att komma galopperande to the rescue. Sambon kommer och vi sitter och funderar hur vi ska kunna koppla startkablarna. Det ser inte tvärenkelt ut. Han böjer sig fram och vider på nyckeln för första gången (jag hade ju provstartat den ett antal gånger) Bilen startar - naturligtvis och han säger i telefonen till brorsan. It needed a mans touch.
Grrrr....
1 kommentar:
Grrrr, visst är det skönt att bilen startade men typiskt att det var Sambon som skulle fixa det - förstår din frustration!
Skicka en kommentar