De två känslorna som dominerar Meilitas sinnesstämning är lycka kontra att vara otillräcklig. Att se räcka till och finnas där för två små människor. Miraklet är duktig på att vänta på att mamma ska ha tid att leka men mitt dåliga samvete gnager ändå rätt ofta att hon får stå åt sidan - men samtidigt är det ju så att ha syskon. Man är inte världens medelpunkt längre. Att utvecklas och växa med uppgiften att vi är en till i familjen.
Sen gör ju vädret sitt till att man avblåser flängande och upptäcksfärder. För mig räcker det gott med alla måste-resor under veckan och ändå är Miraklet rätt så nöjd över att vara hemma med mamma och lillasyster i godan ro. Att bara vara är ju en konst också. Den är vi ganska bra på!
1 kommentar:
Vi är också bra på att bara vara=o)!
Skicka en kommentar