Att sjunga på en vigsel är en anspänning som heter duga. En liten stund då kärleken existerar i en sån koncentrerad form att det är olidligt känslosamt. Jag gråter alltid...mer eller mindre. När man ska stå där framme i allas blick och örfång får man inte börja lipa, snörvla eller darra på rösten för då är det kört.
Förväntningarna finns där så det räcker och blir över -främst från mig själv men även från alla ögon/öronpar i kyrkbänkarna. Man vill ju inte fördärva ceremonin och stämningen genom att ta fokus från brudparet. För att klara sig undan detta gäller det att ha övat, övat och övat. Helst ska jag snörvla mig genom hela genrepet för då blir jag tokladdad att sjunga sådär tonsäkert, vackert och känslosamt när det gäller. Mitt andra knep är att inte titta på någon som jag känner för då är det kört Mitt tredje knep är att inte tänka på vad jag sjunger för då är det också kört.
Men jag gör det ju för jag tycker att det är så vansinnigt kul att sjunga i kyrkor. Akustiken är fenomenal och stämningen magisk när jag hör min röst eka mellan kyrkans väggar..och bröllop sen - alla är vackra och glada. Kan det bli bättre?
3 kommentarer:
Jag hade ingen aning om att du är så duktigt på att sjunga! Vad kul! Jag blir uppriktigt imponerad :-)
Hon ar hur bra som helst, sag ett framtradande i Umea for flera ar sedan och jag blev sa berord och stolt! Efterat fann jag mig sjalv beratta for alla som ville lyssna att det dar var minsann min kusin som sjong sa vackert=o)!
Men tack gullekusin!
Skicka en kommentar