Anmälde mig till en tunnbrödbakarkurs här i trakten. Okej, jag är ju inte nybörjare direkt utan har varit med i bakkustuún ända sen jag tultade runt i blöjor. För mig är mjukkakubak likamed kärlek, värme och skratt. Jag har haft förmånen att baka tillsammans med kvinnor som jag älskat och älskar oändligt. Mormor, mamma och Faster. Vi bakade i Paradiset under dagar när solen sken eller regnet öste ner. Ljudet av kaveln mot bakbordet, knastret från hällan och dofterna från svett, mjöl och nygräddade bröd blandades med berättelser, skvaller och tystnad. Det var ett tag sen nu. Min mormor och Faster finns inte längre i livet och förra sommaren fanns inte hälsan och tiden för att få till en dag där vi kunde baka.
Men jag kan ju. Jag har lärt mig alla moment genom att få vara med samt studera proffs. Sen ska man ju tro på sig själv å våga. Lita på att man faktiskt kan ro i land det. Ändå drar jag mig. På nåt sätt är man inte vuxen i tanken när det handlar om vissa saker. Tycker som att mamma ska vara med bara för att hon alltid varit med.
Idag bakade jag i en främmande bagarstuga tillsammans med människor som jag inte känner så bra...än. Det kändes konstigt och ovanligt. Men dofterna, ljudet av kaveln mot bakbordet och knastret från hällan var precis desamma. Glädje och värme ...men inte kärlek. Två av tre tycker jag får duga - det gav blodad tand att ta tag i ett bak - alldeles på egen hand. Få skapa lite bröd med kärlek tillsammans med nån som man tycker om!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar