När ens föräldrar blir sjuka kommer en känsla som jag tycker är jäkligt jobbig att hantera. Jag fixar liksom inte grejen att fundamentet i ens uppväxt och vuxna liv börjar krakelera. De har ju alltid tagit hand om mig och mina bröder - funnits där oavbrutet hela tiden. Helt plötsligt kastas rollerna om och det är min/vår tur att skydda, vårda, trösta och ge trygghet
Men det är väl uträknat och inte något att göra åt. Självklart ska de fortsätta få all den kärlek, uppmuntran och stöd så länge de behöver det. Nu är det min tur att återgälda allt de gjort för mig. Nu är det min tur att vara en mamma till mina föräldrar.
2 kommentarer:
Vet precis vad du pratar om, det är tufft!
Håller med dig fullt, det är tufft och det är en verklighet som känns alldeles för nära och som jag på någotvis inte kunnat eller velat föreställa mig. De är ju ens trygghet och vår grund.
Skicka en kommentar