Jag kan då och då sakna min mentalitet från tjugoårsåldern - i synnerhet när det handlar om bilkörning. Jag skulle gärna vara så där avslappnat inställd till min förmåga bakom ratten även idag. Visst är jag fortfarande Guds gåva i trafiken med min utomordentliga?! körning men numera är jag ofta ganska skeptisk till mina medtrafikanter. Sjukligt misstänksam mot alla jag möter och räknar kallt med att nåt klantarsle ska krocka med mig.
När jag kör i rondellerna under rusningen utgår jag från att alla inte vet nåt om hur man beter sig. Lika lättad blir jag varje gång som jag kommer helskinnad och utan en skråma på lacken. Sådana gånger önskar jag verkligen att jag kunde åka kollektivt till mitt jobb - eller gå. Nu äre ju dessutom mörkt smyghalkigt och dessa vägarbeten som aldrig tycks ta slut. Det är koner och omskyltningar varje morgon och jag är uppriktigt ganska less att aldrig veta vilken fil jag borde ligga i för att smidigast ta mig söderut. Det är i synnerhet då som jag saknar Volvo 240´n med liten rallyratt och Joey Tempest som skrålade "We come alive" på kassetbandspelaren.
2 kommentarer:
Jag är också sjukligt misstänksam mot mina medtrafikanter. Utgår ifrån att alla antingen är 90 och halvblinda, 18-åringar med färskt körkort eller rattfyllerister!
Jag med! Jag tror att alla blinkar av misstag och sånt. Numera kör jag sällan bil. Som tur är. Och lokförare har jag aldrig varit så dem litar jag på. Än så länge.
Skicka en kommentar