Det fanns en tid då jag fick lappar med telefonnummer från okända män. Det hände faktiskt flera gånger under en period och det var en riktig boost för mitt ego. Handskrivna med taskig kulspetspenna och andra lite mer formella med stora bokstäver och fina färger.
Det var ett bra tag sen nu. Kan faktiskt inte minnas alls att jag fått nån lapp senaste året. Hur sjutton ska man tolka det egentligen? Att förfallet är större än föryngringen. Att dagarna, månaderna och årstiderna på nåt sätt inte varit skonsam och att backen utför varit lång och brant.
Om sanningen ska fram så var det inte min kropp dom ville åt. Inte mitt intellekt heller. Karlarna ville helt enkelt åt min bil. Dom ville köpa min Toyota som verkade som rena rama guldgruvan. Men det var som sagt länge sen det satt nån lapp på vindrutan eller en hälsning i vår brevlåda. Nu äre ingen som vill ha den, inte ens vi sen vi fick tre tvåor på besiktningen och Brorsan Bildoktor konstaterat att den är slut som artist. Totalt sönderrostad och trött i lack och bromsar. Min första egna bil och min första stora investering rolig att köra och pålitlig ända in till slutet. Jag har krockat med den, jag har backat in i farsans pickup med den. Jag har skrattat, gråtit och sladdat med den. Tack för allt eller vad man nu säger till en rostig Corolla från tidigt 90-tal.
Jag ska aldrig glömma dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar