T som i tvååring, som i testing, som i trots.
Pärlan är mycket och hela tiden... av allt, men ständigt med glimten i ögat. Det är svårt att inte skratta eller att bli arg på någon som frivilligt går och sätter sig på trappen när hon kastat gaffeln på golvet mitt under middagen.
Idag tog vi oss på isbanan för att Miraklet skulle få åka en stund. Frid och fröjd tills Pärlan drar iväg längs gångbanan. Jag står kvar och vinkar och ropar hejdå. Hon vinkar och går vidare. Miraklet får panik och skriker att vi ska hämta henne. Jag har is i magen och smyger efter för att se om eller när hon vänder. Men hon vänder inte utan traskar på tills jag måste springa ikapp henne innan hon kommer ut till vägen.
Sen tar hon av mössa och vantar, slänger dom på marken..skrattar och går vidare. Ända tills hon halvgrinar och konstaterar att "ja pyyyser" (jag fryser)
Tur att hon är lätt att lyfta upp och bära med sig. Förhoppningsvis är det över innan hon är för tung för mamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar